”Vi har levt ett ganska skyddat liv en bit från ­allfarvägarna. Vidare har vi en kultur som bygger på gemensamma värderingar om att ta hand om sin nästa, värna om de svaga och respektera allas integritet.”

Den påkostade trycksaken om Rikskriminal­polisens arbete under 2007 vajar till i min hand. Kvällsteet fastnar i halsen. Vad är det här? Vilket samhälle handlar det om? Var ligger det? Stället där alla tycker samma, hjälper varandra och ­ständigt är fyllda av respekt för sin nästes ­integritet?

Är det kanske…Nangilima (snäppet bättre än Nangijala)? Hobbitland i Sagan om ringen? Eller något utopiskt New Age-projekt i vildmarken?

Nej, inget av mina fantasiexempel stämmer med vad författaren ­avser. För texten är undertecknad Therese Mattsson, rikskriminalchef, rubriken lyder ”Framtiden kräver nytänkande” och det ­idylliska ­landet som avses, ja, det är såklart Sverige.

Therese Mattsson spånar ­vidare. Här finns problem att ­tampas med. Idyllen är hotad och det retoriska upplägget visar ­tydligt orsaken när texten fort­sätter:

”Migrationen innebär att vi får influenser från andra kulturer med andra värdegrunder. […] De kommer ofta från samhällen som kollapsat och där lag och ordning är ett passerat stadium. Där mord, tortyr, våldtäkt, rån, stöld och övergrepp ­blivit en naturlig vardag”.

Jaha, kanske mannen som sitter häktad för mordet på Engla i själva verket är turk som agerat i enlighet med sin natur och, som Therese Mattsson ­uttrycker det, ”härstammar från gamla feodala samhällen med helt andra värderingar än vad vi är vana vid”?

Eller är han som synes svensk, men jätteonaturlig?

Och hur passar Sveriges brott mot FN:s tortyrkonvention vid avvisningen av egyptierna från Bromma flygplats 2001 in i den naturliga svenska värdegemenskapen, respekten för allas integritet och värnandet om ”de svaga”?

Jag hoppades någonstans att klassandet av goda egenskaper som specifika för svenskar var ett ­passerat stadium. Att vi i vårt globaliserade informationssamhälle slutat tänka på ”kultur”, och vad som är ”naturligt”, som något givet och oföränderligt.

Jag levde i villfarelsen att de mest uppenbara ­uttrycken för så kallat vi och dom-tänkande sjöng på sista versen. Men i Therese Mattssons ”vi” ­ingår inte ”invandraren”, varken som offer för ­kriminalitet eller som fullvärdig del av sam­hället.

Sverige får inte bli en fristad för grov organiserad brottslighet, lyder Therese Mattssons stridsrop. Det ska lösas genom att ”punktmarkera, ­bevaka och irritera”. Nu har du irriterat mig, ­Therese Mattsson.

Och min fråga till dig är ­vilka medborgare som ingår i det ”vi” du ­jobbar för? Vems polischef är du?