Pedofilpolis Bengt Ödmark från Jonstorp blottade sig för tonårstjejer i Helsingborg - Kallas tydligen "tjänsteresa"
fredag 12 november 2010
Polis Bengt Ödmark från Jonstorp onanerade och blottade sig för tonårs-tjejer
Pedofilpolis Bengt Ödmark från Jonstorp blottade sig för tonårstjejer i Helsingborg - Kallas tydligen "tjänsteresa"
måndag 1 november 2010
Unga flickor som våldtas av politiker, åklagare och polischefer klassas som “hot mot rikets säkerhet”
Unga flickor som våldtas av politiker, åklagare och polischefer klassas som “hot mot rikets säkerhet”
Posted by corruptio1
Sedan mitten av 70-talet driver Sveriges säkerhetspolis och Stockholms polisledning (med stöd utav regeringen givetvis) fortfarande samma mörkläggningstaktik.
Unga flickor som våldtagits av politiker och polischefer samt rutinerade prostituerade är ett hot mot rikets säkerhet enligt SÄPO och polisledningen. Åklagarmyndigheten stödjer polisens taktik fullt ut sedan 1974.
Givetvis är det dom utnyttjade och våldtagna tjejernas vittnesmål och information kring Torskarna (politiker/polischefer) som är “ett hot”, och därför tystas allt ned med regeringens välsignelse.
Läs nedan det hemliga dokument kring sexköpshärvan från 1974 som tystades ned av regeringen, polis och åklagare.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Doris_Hopp
http://www.scribd.com/doc/239970202/Unga-Flickor-Som-Valdtas-Av-Politiker-Aklagare-Och-Polischefer-Klassas-Som-Hot-Mot-Rikets-Sakerhet-Palme-Pedofil
Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var otillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
http://www.scribd.com/doc/239971151/Pedofilen-Olof-Palmes-Korrupta-Socialdemokratiska-Tingsratt-Domer-Doris-Hopp
Posted by corruptio1
Sedan mitten av 70-talet driver Sveriges säkerhetspolis och Stockholms polisledning (med stöd utav regeringen givetvis) fortfarande samma mörkläggningstaktik.
Unga flickor som våldtagits av politiker och polischefer samt rutinerade prostituerade är ett hot mot rikets säkerhet enligt SÄPO och polisledningen. Åklagarmyndigheten stödjer polisens taktik fullt ut sedan 1974.
Givetvis är det dom utnyttjade och våldtagna tjejernas vittnesmål och information kring Torskarna (politiker/polischefer) som är “ett hot”, och därför tystas allt ned med regeringens välsignelse.
Läs nedan det hemliga dokument kring sexköpshärvan från 1974 som tystades ned av regeringen, polis och åklagare.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Doris_Hopp
http://www.scribd.com/doc/239970202/Unga-Flickor-Som-Valdtas-Av-Politiker-Aklagare-Och-Polischefer-Klassas-Som-Hot-Mot-Rikets-Sakerhet-Palme-Pedofil
Mörkläggningen – så gick den till
/Ursprungligen publicerat i Socialisten juli 2005. Inlagt med författarens tillstånd./Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?
Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.
Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.
Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.
”Ligga lågt”
Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”
Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.
När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.
Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.
Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”
Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.
Åklagarna mörklägger
Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.
Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”
När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.
Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.
I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.
Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.
Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.
När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.
Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.
Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.
Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.
Småflickorna utmanövreras ur härvan
Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.
När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.
”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.
Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.
Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.
Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.
Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.
Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.
Carl Perssons PM
Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.
Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.
Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.
Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.
Ledande politiker dementerar
Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.
Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.
Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.
Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”
Mörkläggning för demokratin?
Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”
Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.
Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.
Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”
Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”
”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.
Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”
Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var otillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.
I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?
Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.
Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.
Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.
– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.
Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.
– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.
– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.
Fakta:
Deannes källor
Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.
Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.
Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.
Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.
Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.
Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.
http://www.scribd.com/doc/239971151/Pedofilen-Olof-Palmes-Korrupta-Socialdemokratiska-Tingsratt-Domer-Doris-Hopp
fredag 8 oktober 2010
Polis Janne Sakari Salo från Halmstad åtalas för kvinnomisshandel
Polis Janne Sakari Salo åtalas för misshandel
Gillade inte att sambon bytte TV-kanal - Misshandlade henne med fjärrkontrollen.
HALMSTAD. Halländsk polisman Janne Sakari Salo åtalas för misshandel av sin sambo
– Tror du att du äger teven? ska polismannen ha skrikit när hans sambo bytte kanal. Han hade just slumrat till när hon tog sig friheten att slå över till något annat. Då vaknade han och gick på henne med fjärrkontrollen och drog henne i håret. Polismannen befinner sig nu på påtvingad tjänstledighet. Också hans sambo åtalas för att vid ett tidigare tillfälle ha slagit honom i ansiktet.
Förnamn: Janne Sakari
Tilltalsnamn: Janne
Efternamn: Salo
Gatuadress: Lummervägen 39
Postnummer: 302 40
Postort: Halmstad
Kommun: Halmstad
Församling: Söndrum-Vapnö
Födelsedatum: 1967-06-06
Gillade inte att sambon bytte TV-kanal - Misshandlade henne med fjärrkontrollen.
HALMSTAD. Halländsk polisman Janne Sakari Salo åtalas för misshandel av sin sambo
– Tror du att du äger teven? ska polismannen ha skrikit när hans sambo bytte kanal. Han hade just slumrat till när hon tog sig friheten att slå över till något annat. Då vaknade han och gick på henne med fjärrkontrollen och drog henne i håret. Polismannen befinner sig nu på påtvingad tjänstledighet. Också hans sambo åtalas för att vid ett tidigare tillfälle ha slagit honom i ansiktet.
Förnamn: Janne Sakari
Tilltalsnamn: Janne
Efternamn: Salo
Gatuadress: Lummervägen 39
Postnummer: 302 40
Postort: Halmstad
Kommun: Halmstad
Församling: Söndrum-Vapnö
Födelsedatum: 1967-06-06
söndag 19 september 2010
POLIS NASIM AWEIDA - ESLÖV - BREV - URSÄKT
- Tjena Johan (och Ivan om du nu läser detta), vet att du är en schysst kille innerst inne med tanke på att du skyddar palestinier och bryr dig om människors lika värde (jag är själv palestinier och Polis för jag bryr mig också om människors lika värde).
Som jag tidigare sagt så var inte ingripandet mot er personligt. Jag känner varken dig eller Ivan sen innan. Beklagar om ni kände er personligt angripna men jag gjorde bara mitt jobb.
För att ni ska förstå läget, att det inte var personligt så ska jag berätta från min synvinkel:
Jag och min kollega hade bestämt oss för att stoppa fordonet som ni åkte för att göra en vanlig kontroll om man har körkort / har druckit och kört (PL 22 4p). När vi skulle kontrollera er (objektivt) så upplevde jag det som att ni båda ville springa från platsen varför jag ropade "Stanna! Sätt er i bilen!".
Jag fick säga till er "sätt er i bilen" flera gånger och jag är ärlig med att jag sa det lite hårt eftersom man som Polis ibland gör så för att slippa springa efter om man upplever att flyktfara finns.
Redan där började ni säga fula saker mot mig och mot min kollega fastän det enda jag hade sagt var "sätt er i bilen".
Ivan började röra saker i sin jackficka och kastade in sin jacka i baksätet. På grund av det tillsammans med att han verkade vara mycket aggressiv och våldsam (genom att han stängde bildörren mycket hårt - ja jag blev faktiskt lite rädd av det) så befarade jag att Ivan var en våldsam kille med vapen i bilen varför jag ville kontrollera bilen om det fanns vapen. I samband med en PL 20a som vi gjorde så brukar man göra en PL 19 1 och 2 st som innebär visitation på personerna som befann sig i fordonet.
När vi var klara med kontrollen som vi gjorde så smidigt som möjligt utan att dra ut på tiden för att inte störa er i onödan så släppte vi er och förklarade till och med lagstöden i lugn och ro.
OM ni fortfarande upplevde det som personligt och orättvist mot just er så vill jag härmed klargöra att det inte varit det.
Hade jag bara känt att ni inte ville springa från platsen (eller bli okontrollerade) från början så hade ni upplevt mig mycket mycket trevligare från början och troligtvis hade jag inte tagit beslut om någon PL 20a eller PL 19 just då.
Jag är en polisman med heder och samvete så om jag sårat er så ber jag om ursäkt och ber samtidigt snällt om ni kan sluta trakassera mig med fula ord. Ber er ödmjukt att ta bort mitt namn från er blogg och jag önskar er en god fortsättning och att vi förhoppningsvis kan samarbeta tillsammans mot brott och orättvisor i samhället. Tillsammans är vi starka, bara vi samarbetar.
Händelsen.
Kvällen den 26 december 2009 står Ivan och Johan utanför Ivans bil på Sockenvägen i Eslöv. Ivan tog fram en cigarett och skulle tända den när polisen kommer fram och börjar skrika "sätt Er i bilen". Ivan ifrågasätter polismannens beteende och samtidigt ber Ivan sin kamrat att börja filma händelsen med mobilen. Då blir poliserna ännu mer aggressiva och skriker som psykopater samtidigt som poliserna går tillbaka till sitt fordon.
Ännu en polisbil anländer och polis kommer fram till Ivans bil och säger till Johan att komma till polisbilen. Johan gör så och räcker mobilen (som är igång och filmar) till Ivan. Den mest psykopatiska polismannen går då fram till Ivan trycker upp honom mot bilen vrider mobilen ur Ivans hand stänger av mobilen och slänger in den i Ivans bil. Båda visiteras och bilen gås igenom. På fråga varför visitering sker och polisernas tjänstenummer så svarar poliserna, "det behöver vi inte tala om för Er".
Poliserna kör från platsen och Ivan ringer sina föräldrar som kör till polisstationen där alla möts. Har du tittat mycket på Cops säger Ivans pappa till en av poliserna utanför polisstationen. Vi misstänkte vapen säger polisen, jaha säger Ivan, Ni misstänkte vapen och därför skrek Ni till oss att sätta oss i vår bil och stänga våra dörrar din lögnare. Ivans mamma säger till poliserna att hon aldrig sett sin son så upprörd, "Ni måste ha gjort något mot honom" säger mamman till poliserna.
Dagen efter gör Ivan och Johan en polisanmälan i Lund där polis Marlene Lindbäck (nonchalant) tar emot anmälan medan hon säger att hon inte har tid att lyssna på hela historien. Efter en vecka lade åklagaren ned allt. Ivan har anmält poliser Marlene Lindbäck och Alf Lindstedt, åklagare Björn Ericsson och Per Lind för tjänstefel kring anmälan mot gangsterpoliserna.
Polis Nasim Aweida, den som skrek likt en narkotikapåverkad psykopat. AMIN Imran Aweida är far till polis Nasim Aweida och dömd för brott.
Polis Nasim Aweida med kollega kräver att Ivan slutar att filma med mobilen. Närvarande poliser som anmälts för tjänstefel, Nasim Aweida, Christoffer Frisk, Henrik Fahlberg, Bång Larsson Love.
Poliserna ljuger och överdriver för att dölja sina brott (PM).
Polis Bång Larsson Love (PM).
När någon ifrågasätter polisers kriminella beteende så blir kritiker ofta misstänkta för att vara narkotikapåverkade.
Poliser inblandade i händelsen.
Nasim Aweida, 1985-03-22 Västergatan 45 Eslöv. Föräldrar, Amin Imran Amin Aweida 1943. Nazirah Aweida 1944. Malmgatan 53 Eslöv
Carl Christoffer Frisk, 1976-06-02 Ejdervägen 1 P Lund. Född i Byarum (Jönköpings län, Småland). Modern, Lagerman Frisk, Agneta Kristina, 1949-01-30. Fadern, Frisk, Carl Eric Christian, 1949-01-08. Brodern, Frisk, Eric Alexander, 1976-06-02. Systern, Frisk, Filippa Charlotta Christina, 1984-12-31. Adress: Stora Gråbrödersgatan 3 C lgh 140, Lund.
Polis Christoffer Frisk.
måndag 10 maj 2010
Polis Hans Holst krävde smörgåstårta av trombonist (2007)
Polis Hans Holst fälldes idag för mutbrott av Lunds tingsrätt. Polismannen sa till en musiker att utredningen om hans stulna bastrombon skulle kunna påskyndas om musikern kunde utlova en smörgåstårta. Polis Hans Holst hävdade att det var så det brukade gå till - att utredningsledaren bjöd de underställda på smörgåstårta om utredningen gick bra. 80 dagsböter och 500 kronor till brottsofferfonden blev straffet. Musikern tog själv reda på att gärningsmannen fanns fångad på en övervakningsbild från en pantbank, där tjuven misslyckats med att lämna in bastrombonen. Trombonisten underrättade närpolisen i Lund om fyndet och fick då beskedet att dom hungriga yngre kollegorna skulle vara mer motiverade att ta reda på vem förövaren var om det kunde utlovas smörgåstårta. Den dömde polisen hans Holst medger att smörgåstårta varit på tal, men förnekar brott.
http://www.divshare.com/download/24632745-555
http://www.scribd.com/doc/175140557/Polis-Hans-Holst-19470729-Mutbrott-B79-07
http://www.scribd.com/doc/175140557/Polis-Hans-Holst-19470729-Mutbrott-B79-07
 | ||||||
| Hans "Smörgåstårtan" Holst |
Sambon: Förnamn: Yvonne Elenor Hildegard Efternamn: Skog Gatuadress: Ättekullagatan 16 lgh 1601 Postnummer: 253 61 Postort: Helsingborg Kommun: Helsingborg Församling: Raus Födelsedatum: 1943-02-21.
Ex-frun: Förnamn: Ann-Marie Efternamn: Holst Gatuadress: Visingsögatan 3 lgh 1201 Postnummer: 257 34 Postort: Rydebäck Kommun: Helsingborg Församling: Kvistofta, del Födelsedatum: 1947-09-24.
fredag 23 april 2010
Mirtez Masovic, ihjälskjuten med vapen som polisen sålt via civil infiltratör - Polisledningens vapenförsäljning till gäng och regeringens mörkläggning dödar
K-falangen beväpnas av polisen via polisens infiltratörer!
Pistolen som användes vid mordet på Mirtez Masovic såldes utav polisens civila infiltratörer, och polisens infiltratörer har köpt pistolerna utav den vapenhandlare (Sven-Erik Ahlberg) ifrån Småländska Älmhult som än idag skyddas utav polismyndigheten, justitiedepartementet och åklagarmyndigheten. Nedan ser Ni bilder på dom två CZ-pistoler som bevisligen innehafts utav den dömde Amin Moyaed Abedi.
Poliserna som gjort undersökningen på vapnen har slarvat och förbisett att pistolernas serienummer har borrats bort och sedan har svetsbulor slipats ned. Alltså, serienumren har EJ slipats bort pga att numren redan var bortborrade innan slipningen gjordes. Gängningen på mordvapets pipa har spår från Ahlbergs kumpan (R. H.) som var mycket god vän med den, utav vittnet Hanna Udd, utpekade infiltratören Anders Eriksson från Dalarna.
Mirtez Masovic, ihjälskjuten med vapen som polisen sålt via civil infiltratör.
http://www.scribd.com/doc/140378119/Polisens-Vapenhandel-Corruptio-Journalist
Thomas Bodström och polischefer som sålt vapen till gäng.
måndag 5 april 2010
Polis Fredrik Wirén riktade sitt tjänstevapen mot kollegan Marie-Louise Löfs huvud och gjorde en blindavfyrning (2009)
Otroligt korkad polis, Fredrik Wirén, åtals för blindavfyrning mot kollegas huvud
Den 23 mars i 2009.
Ett tjänsterum på polisstationen i Nyköping. Där hotade polisassistent Fredrik Wirén Frödin sin kollega Marie-Louise Löf genom att rikta sitt tjänstevapen mot henne. Polisen ska sedan ha gjort en blindavfyrning mot hennes huvud. Nu åtalas han för olaga hot.
SVEA HOVRÄTT
Avdelning 04
Rotel 0409
DOM 2010-10-05 Stockholm
Mål nr B 9068-09
PARTER (antal tilltalade 1)
Motpart (Åklagare)
Chefsåklagaren Christer Ekelund Riksenheten för polismål Malmö
Motpart (Målsägande)
Marie-Louise Löf
c/o ombudet
Klagande (Tilltalad)
Carl Åke FREDRIK Wirén, 761013.
Brunnsgatan 21 611 32 Nyköping
Ansvarsfrågan:
Wirén har förnekat gärningen. Han har anfört att han gjorde s.k. patron ur – inte en
blindavfyrning – och att han därvid inte riktade vapnet mot Löf. Han har bestritt att
han hade uppsåt vare sig till att rikta vapnet mot henne eller till att hos henne
framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person.
Av utredningen framgår följande. Polismännen Wirén och Löf vistades under tidig eftermiddag i ett tjänsterum på polisstationen i Nyköping. I rummet vistades också polismännen David Linde och Martin Ulvenhag. Alla fyra ingick i samma arbetsgrupp; Linde var chef för gruppen. Stämningen i gruppen var uppsluppen och skämtsam; det var en tuff jargong.
Om vad som inträffade har de inblandade uppgivit i huvudsak följande.
Löf: Hon satt invid väggen på en stol vid sidan av dörren till rummet. Hon satt med ryggen mot väggen. Hon talade i telefon med sin dåvarande sambo, polismannen Henrik Hägglund. Ulvenhag stod framför henne till vänster framför ett klädskåp. Linde satt framför henne till höger vid en dator. Wiréns tjänstevapen låg nästan rakt framför henne på ett skrivbord som stod vid motsatta väggen; mellan väggarna är det 3,8 meter.
Wirén stod framför skrivbordet med ryggen mot henne. Han tog upp vapnet och hanterade det. Han vred sig mot henne; han stod med sidan mot henne. Han höll vapnet i handen. Han höll med rak arm vapnet riktat rakt mot hennes huvud; avståndet mellan vapnet och huvudet var ca en meter. Han gjorde en blindavfyrning. Därefter sänkte han armen, vände ryggen till henne och skrattade.
Hon sa ”vad fan gör du din sjuka jävel”. I telefonen frågade Hägglund ”vad händer”. Hon sa ”jag fick just ett skott i pannan”, varvid Hägglund sa ”vad fan är det du säger”. Hägglund ville veta vad som hänt, men hon avslutade samtalet. Varken Linde eller Ulvenhag kommenterade händelsen. Polismannen Henrik Lundh kom in i rummet och lämnade det efter en kort stund. Linde bestämde att dels hon och Linde, dels Ulvenhag och Wirén skulle arbeta tillsammans den aktuella dagen.
Sedan hon och Linde åkt polisbil en kort stund sa Linde att han hade en tid hos fotvården. När hon blivit ensam kontaktade hon Hägglund och berättade vad som hänt. Hon och Hägglund kontaktade sedan Linde och berättade för denne vad som hänt. Linde sa att han inte hade uppfattat något av händelseförloppet, han sa sig bara ha hört en mantelrörelse. Linde sa att han skulle ta hand om saken. Hon ringde Ulvenhag. Denne, som sa sig ha uppfattat vad som hänt, sa ”jag tyckte det var
jävligt obehagligt jag också”.
– Hon är säker på att det var en blindavfyrning; att släppa tillbaka manteln och slacka hanen ger annat ljud. – Efter händelsen har hon mått dåligt och haft kontakt med företagshälsovården.
Wirén: Han stod vid skrivbordet med ryggen mot Löf, som satt vid dörren och talade i mobiltelefon. Det var ca två meter mellan honom och Löf. Han skulle göra patron ur på vapnet som låg på skrivbordet. Han var medveten om att detta enligt föreskrifterna skulle ha gjorts i vapenrummet; han gjorde det ändå i tjänsterummet. Han tog upp vapnet, tog ur magasinet, hakade upp manteln och hanen samt tittade och kände efter i lopp och magasinsbrunn att de var tomma. Han skulle sedan
släppa tillbaka manteln och slacka hanen. Eftersom han inte ville göra det när han stod vänd mot fönstret, vände han sig mot dörren. Han höll vapnet ned mot golvet när han vände sig om. Han höll sedan vapnet med utsträckt arm och siktade mot dörrspringan i dörrens nederkant; han släppte fram manteln och slackade hanen.
Löf, som satt ca en meter från vapnet när detta skedde, sa ”nu riktade Fredrik sitt vapen mot mig”. Han reagerade inte på uttalandet utan satte sig ner och läste arbetsrelaterad information. Han borde ha reagerat på uttalandet. Såvitt han minns skrattade han inte. Löf fortsatte sitt telefonsamtal; han minns inte vad hon sa. Henrik Lundh kom in i rummet och lämnade det. Han och Ulvenhag åkte i polisbil
till Oxelösund; de talade inte om händelsen. Han blev sedan inkallad till Linde och fick höra Löfs påståenden om vad som hände. – Han hörde inte att Löf fällde de yttranden till honom och till den som hon talade med i telefon som hon påstår. Det kan ha gått honom förbi om hon kallade honom för ”din sjuka jävel”; deras jargong var sådan att det inte hade varit något exceptionellt.
Linde: Han satt vid datorn, läste information och skrev ner informationen. Han hörde ett ljud som han uppfattade kom från att en mantel på ett vapen släpptes fram, men han reagerade inte på det. Han hörde inte heller någon säga något. Han och Löf åkte iväg i polisbil ca 15 minuter. Han gick till fotvården. Han blev kontaktad av Löf och Hägglund. Löf uppgav att Wirén hade haft sitt vapen riktat mot henne och gjort en blindavfyrning. Han uppgav för Löf och Hägglund att han för sin del inte hade uppfattat att detta hade skett och att han skulle anmäla saken hos sin chef. Han kallade in Wirén till stationen och berättade vad Löf hade sagt. Wirén sa att han hade haft sitt vapen riktat mot golvet vid dörren och släppt fram manteln.
– Det är skillnad på ljuden från att manteln släpps fram och från att blindavfyrning sker.
Linde tycker att han kan skilja på detta. Han tycker däremot att det är svårt att höra skillnad på ljuden från att hanen slackas och från att blindavfyrning sker. Ulvenhag: Han stod vid klädskåpet för att byta till långkalsonger. Löf satt på stolen vid dörren och talade i mobiltelefon. Wirén stod vid skrivbordet. Ulvenhag hade ryggen mot Löf och Wirén. Han hörde ”ett klick” bakom sig. Ljudet kan ha kommit från att en mantel släpptes fram, att en hane slackades eller att en blindavfyrning gjordes; ljuden låter likadant. Det kan också ha kommit från något annat än ett vapen. Löf sa ”vad gör du din sjuka jävel” och skrattade. Ulvenhag vände sig om.
Wirén stod då vänd mot Löf. Ulvenhag såg inte vapnet i Wiréns hand. Till den Löf talade med i telefonen sa hon ”din blivande fru höll på att bli ett huvud kortare” och skrattade. Också Wirén skrattade. Till den hon talade med i telefonen sa hon sedan ”vi får prata senare”. Ulvenhag uppfattade incidenten som en skämtsamhet. Ulvenhag och Wirén åkte till Oxelösund. Löf ringde till honom och frågade vad han hade uppfattat om vad som hade hänt. Det kändes olustigt och han sa till Löf att situationen var obehaglig och tråkig. Det var inte själva händelsen som han hade upplevt som obehaglig; han hade ju inte uppfattat det som hon hade uppfattat. Han sa att det var bättre att han och Wirén kom in till stationen så att samtalet kundeföras där.
De åkte till stationen. Han fick vänta en stund. Sedan uppgav Linde att anmälan gjorts om något som hade inträffat under arbetspasset. Han talade senare med Löf per telefon, varvid Löf uppgav att Wirén hade riktat pistol mot henne. Hägglund: Han befann sig i polishuset och talade med Löf i telefon. Han hörde en blindavfyrning i telefonen. Han är helt säker på att det var en blindavfyrning och inte en mantel som släpptes fram eller en hane som slackades. Till någon i rummet sa Löf ”vad fan håller du på med din sjuka jävel”; Hägglund hörde därefter att Wirén skrattade. Till Hägglund sa hon ”jag fick just ett skott i pannan” och ”din blivande hustru höll just på att bli ett huvud kortare”; hon lät arg och skrattade inte. Han blev rädd och upprörd och sa ”jag kommer ner” men hon sa ”det är lugnt, vi tar
det i kväll”. Vid 15-tiden kontaktade hon honom; de sammanträffade. Hon berättade att Wirén hade siktat på hennes huvud och gjort en blindavfyrning. De kontaktade Linde och berättade för denne vad som hänt.
Tingsrätten behandlar inledningsvis frågan huruvida det är styrkt att Wirén med uppsåt riktade vapnet mot Löfs huvud. Eftersom vapnet var endast ca en meter från Löf när Wirén höll det med rak arm
finns enligt tingsrättens bedömning inte utrymme för att Löf kan ha fått intrycket att vapnet var riktat mot hennes huvud trots att det i själva verket var riktat mot nederkanten på dörren. Löf har gjort ett tillförlitligt intryck. Någon anledning för henne att oriktigt beskylla Wirén för att ha riktat vapnet mot hennes huvud har inte framkommit. Löfs uppgifter vinner stöd av Hägglunds uppgifter; också denne har gjort ett tillförlitligt intryck.
Hennes uppgifter vinner också stöd av Ulvenhags uppgifter om vad hon yttrade i rummet. Löfs uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Det är styrkt att Wirén riktade vapnet mot Löfs huvud. Utredningen medger slutsatsen att Wiréns syfte med denna omdömeslösa åtgärd inte var att hota Löf utan att skämta med henne; åtgärden måste ha vidtagits i stundens ingivelse och utan varje övervägande om det lämpliga i att skämta på detta sätt. Det är styrkt att Wirén hade uppsåt till sitt handlande.
Tingsrätten övergår till att behandla frågan huruvida det är styrkt att Wirén – när han riktade vapnet mot Löfs huvud - gjorde en blindavfyrning. Löfs uppgift om att Wirén inte släppte fram manteln utan gjorde en blindavfyrning är väl förenlig med att Wiréns syfte var att skämta med Löf. Uppgiften vinner också stöd av företagen syn på aktuellt vapen; skillnaden mellan aktuella ljud från vapnet är tillräckligt stor för att det ska vara möjligt att skilja mellan dem. Löfs uppgift vinner också visst stöd av Hägglunds uppgifter, låt vara att Hägglund hörde ljudet från vapnet i telefon och att utrymme därmed finns för att han misstog sig. Varken Linde eller Ulvenhag har sagt sig vara säker på vilket ljud de hörde. Tingsrättens slutsats av allt detta är att Löfs uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Det är styrkt att Wirén gjorde en blindavfyrning när han riktade vapnet mot Löfs huvud.
Av Löfs uppgifter framgår att hon blev rädd när Wirén agerade som tingsrätten nu har funnit styrkt. Wirén måste ha insett att Löf uppfattade hans agerande som ett hot. Han måste också ha insett att hotet var ägnat att hos henne framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Dessa omständigheter omfattas därmed av hans uppsåt.
Åtalet är styrkt; Wirén ska dömas för olaga hot.
http://www.scribd.com/doc/229257850/Polis-FREDRIK-Wiren-761013-Olaga-Hot-Marie-Louise-Lof
Den dömde brottslingen, Fredrik Wirén, har bytt efternamn till Frödin:
Förnamn: Carl Åke Fredrik
Tilltalsnamn: Fredrik
Efternamn: Åkesson, Wirén, Frödin
Gatuadress: Bagaregatan 13 lgh 1001
Postnummer: 611 31
Postort: Nyköping
Kommun: Nyköping
Födelsedatum: 1976-10-13
Född som Carl Åke Fredrik Åkesson 13/10 1976 i Sandviken (Gävleborgs län, Gästrikland).
Den som knyste ut Fredrik:
Förnamn: Lisbeth Marianne
Tilltalsnamn: Lisbeth
Efternamn: Frödin
Gatuadress: Västra Kvarngatan 24
Postnummer: 611 31
Postort: Nyköping
Kommun: Nyköping
Födelsedatum: 1943-01-05
Den 23 mars i 2009.
Ett tjänsterum på polisstationen i Nyköping. Där hotade polisassistent Fredrik Wirén Frödin sin kollega Marie-Louise Löf genom att rikta sitt tjänstevapen mot henne. Polisen ska sedan ha gjort en blindavfyrning mot hennes huvud. Nu åtalas han för olaga hot.
SVEA HOVRÄTT
Avdelning 04
Rotel 0409
DOM 2010-10-05 Stockholm
Mål nr B 9068-09
PARTER (antal tilltalade 1)
Motpart (Åklagare)
Chefsåklagaren Christer Ekelund Riksenheten för polismål Malmö
Motpart (Målsägande)
Marie-Louise Löf
c/o ombudet
Klagande (Tilltalad)
Carl Åke FREDRIK Wirén, 761013.
Brunnsgatan 21 611 32 Nyköping
Ansvarsfrågan:
Wirén har förnekat gärningen. Han har anfört att han gjorde s.k. patron ur – inte en
blindavfyrning – och att han därvid inte riktade vapnet mot Löf. Han har bestritt att
han hade uppsåt vare sig till att rikta vapnet mot henne eller till att hos henne
framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person.
Av utredningen framgår följande. Polismännen Wirén och Löf vistades under tidig eftermiddag i ett tjänsterum på polisstationen i Nyköping. I rummet vistades också polismännen David Linde och Martin Ulvenhag. Alla fyra ingick i samma arbetsgrupp; Linde var chef för gruppen. Stämningen i gruppen var uppsluppen och skämtsam; det var en tuff jargong.
Om vad som inträffade har de inblandade uppgivit i huvudsak följande.
Löf: Hon satt invid väggen på en stol vid sidan av dörren till rummet. Hon satt med ryggen mot väggen. Hon talade i telefon med sin dåvarande sambo, polismannen Henrik Hägglund. Ulvenhag stod framför henne till vänster framför ett klädskåp. Linde satt framför henne till höger vid en dator. Wiréns tjänstevapen låg nästan rakt framför henne på ett skrivbord som stod vid motsatta väggen; mellan väggarna är det 3,8 meter.
Wirén stod framför skrivbordet med ryggen mot henne. Han tog upp vapnet och hanterade det. Han vred sig mot henne; han stod med sidan mot henne. Han höll vapnet i handen. Han höll med rak arm vapnet riktat rakt mot hennes huvud; avståndet mellan vapnet och huvudet var ca en meter. Han gjorde en blindavfyrning. Därefter sänkte han armen, vände ryggen till henne och skrattade.
Hon sa ”vad fan gör du din sjuka jävel”. I telefonen frågade Hägglund ”vad händer”. Hon sa ”jag fick just ett skott i pannan”, varvid Hägglund sa ”vad fan är det du säger”. Hägglund ville veta vad som hänt, men hon avslutade samtalet. Varken Linde eller Ulvenhag kommenterade händelsen. Polismannen Henrik Lundh kom in i rummet och lämnade det efter en kort stund. Linde bestämde att dels hon och Linde, dels Ulvenhag och Wirén skulle arbeta tillsammans den aktuella dagen.
Sedan hon och Linde åkt polisbil en kort stund sa Linde att han hade en tid hos fotvården. När hon blivit ensam kontaktade hon Hägglund och berättade vad som hänt. Hon och Hägglund kontaktade sedan Linde och berättade för denne vad som hänt. Linde sa att han inte hade uppfattat något av händelseförloppet, han sa sig bara ha hört en mantelrörelse. Linde sa att han skulle ta hand om saken. Hon ringde Ulvenhag. Denne, som sa sig ha uppfattat vad som hänt, sa ”jag tyckte det var
jävligt obehagligt jag också”.
– Hon är säker på att det var en blindavfyrning; att släppa tillbaka manteln och slacka hanen ger annat ljud. – Efter händelsen har hon mått dåligt och haft kontakt med företagshälsovården.
Wirén: Han stod vid skrivbordet med ryggen mot Löf, som satt vid dörren och talade i mobiltelefon. Det var ca två meter mellan honom och Löf. Han skulle göra patron ur på vapnet som låg på skrivbordet. Han var medveten om att detta enligt föreskrifterna skulle ha gjorts i vapenrummet; han gjorde det ändå i tjänsterummet. Han tog upp vapnet, tog ur magasinet, hakade upp manteln och hanen samt tittade och kände efter i lopp och magasinsbrunn att de var tomma. Han skulle sedan
släppa tillbaka manteln och slacka hanen. Eftersom han inte ville göra det när han stod vänd mot fönstret, vände han sig mot dörren. Han höll vapnet ned mot golvet när han vände sig om. Han höll sedan vapnet med utsträckt arm och siktade mot dörrspringan i dörrens nederkant; han släppte fram manteln och slackade hanen.
Löf, som satt ca en meter från vapnet när detta skedde, sa ”nu riktade Fredrik sitt vapen mot mig”. Han reagerade inte på uttalandet utan satte sig ner och läste arbetsrelaterad information. Han borde ha reagerat på uttalandet. Såvitt han minns skrattade han inte. Löf fortsatte sitt telefonsamtal; han minns inte vad hon sa. Henrik Lundh kom in i rummet och lämnade det. Han och Ulvenhag åkte i polisbil
till Oxelösund; de talade inte om händelsen. Han blev sedan inkallad till Linde och fick höra Löfs påståenden om vad som hände. – Han hörde inte att Löf fällde de yttranden till honom och till den som hon talade med i telefon som hon påstår. Det kan ha gått honom förbi om hon kallade honom för ”din sjuka jävel”; deras jargong var sådan att det inte hade varit något exceptionellt.
 |
| Henrik Lundh |
Linde: Han satt vid datorn, läste information och skrev ner informationen. Han hörde ett ljud som han uppfattade kom från att en mantel på ett vapen släpptes fram, men han reagerade inte på det. Han hörde inte heller någon säga något. Han och Löf åkte iväg i polisbil ca 15 minuter. Han gick till fotvården. Han blev kontaktad av Löf och Hägglund. Löf uppgav att Wirén hade haft sitt vapen riktat mot henne och gjort en blindavfyrning. Han uppgav för Löf och Hägglund att han för sin del inte hade uppfattat att detta hade skett och att han skulle anmäla saken hos sin chef. Han kallade in Wirén till stationen och berättade vad Löf hade sagt. Wirén sa att han hade haft sitt vapen riktat mot golvet vid dörren och släppt fram manteln.
 |
| David Lindhe |
– Det är skillnad på ljuden från att manteln släpps fram och från att blindavfyrning sker.
Linde tycker att han kan skilja på detta. Han tycker däremot att det är svårt att höra skillnad på ljuden från att hanen slackas och från att blindavfyrning sker. Ulvenhag: Han stod vid klädskåpet för att byta till långkalsonger. Löf satt på stolen vid dörren och talade i mobiltelefon. Wirén stod vid skrivbordet. Ulvenhag hade ryggen mot Löf och Wirén. Han hörde ”ett klick” bakom sig. Ljudet kan ha kommit från att en mantel släpptes fram, att en hane slackades eller att en blindavfyrning gjordes; ljuden låter likadant. Det kan också ha kommit från något annat än ett vapen. Löf sa ”vad gör du din sjuka jävel” och skrattade. Ulvenhag vände sig om.
Wirén stod då vänd mot Löf. Ulvenhag såg inte vapnet i Wiréns hand. Till den Löf talade med i telefonen sa hon ”din blivande fru höll på att bli ett huvud kortare” och skrattade. Också Wirén skrattade. Till den hon talade med i telefonen sa hon sedan ”vi får prata senare”. Ulvenhag uppfattade incidenten som en skämtsamhet. Ulvenhag och Wirén åkte till Oxelösund. Löf ringde till honom och frågade vad han hade uppfattat om vad som hade hänt. Det kändes olustigt och han sa till Löf att situationen var obehaglig och tråkig. Det var inte själva händelsen som han hade upplevt som obehaglig; han hade ju inte uppfattat det som hon hade uppfattat. Han sa att det var bättre att han och Wirén kom in till stationen så att samtalet kundeföras där.
De åkte till stationen. Han fick vänta en stund. Sedan uppgav Linde att anmälan gjorts om något som hade inträffat under arbetspasset. Han talade senare med Löf per telefon, varvid Löf uppgav att Wirén hade riktat pistol mot henne. Hägglund: Han befann sig i polishuset och talade med Löf i telefon. Han hörde en blindavfyrning i telefonen. Han är helt säker på att det var en blindavfyrning och inte en mantel som släpptes fram eller en hane som slackades. Till någon i rummet sa Löf ”vad fan håller du på med din sjuka jävel”; Hägglund hörde därefter att Wirén skrattade. Till Hägglund sa hon ”jag fick just ett skott i pannan” och ”din blivande hustru höll just på att bli ett huvud kortare”; hon lät arg och skrattade inte. Han blev rädd och upprörd och sa ”jag kommer ner” men hon sa ”det är lugnt, vi tar
det i kväll”. Vid 15-tiden kontaktade hon honom; de sammanträffade. Hon berättade att Wirén hade siktat på hennes huvud och gjort en blindavfyrning. De kontaktade Linde och berättade för denne vad som hänt.
Tingsrätten behandlar inledningsvis frågan huruvida det är styrkt att Wirén med uppsåt riktade vapnet mot Löfs huvud. Eftersom vapnet var endast ca en meter från Löf när Wirén höll det med rak arm
finns enligt tingsrättens bedömning inte utrymme för att Löf kan ha fått intrycket att vapnet var riktat mot hennes huvud trots att det i själva verket var riktat mot nederkanten på dörren. Löf har gjort ett tillförlitligt intryck. Någon anledning för henne att oriktigt beskylla Wirén för att ha riktat vapnet mot hennes huvud har inte framkommit. Löfs uppgifter vinner stöd av Hägglunds uppgifter; också denne har gjort ett tillförlitligt intryck.
Hennes uppgifter vinner också stöd av Ulvenhags uppgifter om vad hon yttrade i rummet. Löfs uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Det är styrkt att Wirén riktade vapnet mot Löfs huvud. Utredningen medger slutsatsen att Wiréns syfte med denna omdömeslösa åtgärd inte var att hota Löf utan att skämta med henne; åtgärden måste ha vidtagits i stundens ingivelse och utan varje övervägande om det lämpliga i att skämta på detta sätt. Det är styrkt att Wirén hade uppsåt till sitt handlande.
Tingsrätten övergår till att behandla frågan huruvida det är styrkt att Wirén – när han riktade vapnet mot Löfs huvud - gjorde en blindavfyrning. Löfs uppgift om att Wirén inte släppte fram manteln utan gjorde en blindavfyrning är väl förenlig med att Wiréns syfte var att skämta med Löf. Uppgiften vinner också stöd av företagen syn på aktuellt vapen; skillnaden mellan aktuella ljud från vapnet är tillräckligt stor för att det ska vara möjligt att skilja mellan dem. Löfs uppgift vinner också visst stöd av Hägglunds uppgifter, låt vara att Hägglund hörde ljudet från vapnet i telefon och att utrymme därmed finns för att han misstog sig. Varken Linde eller Ulvenhag har sagt sig vara säker på vilket ljud de hörde. Tingsrättens slutsats av allt detta är att Löfs uppgifter ska läggas till grund för bedömningen. Det är styrkt att Wirén gjorde en blindavfyrning när han riktade vapnet mot Löfs huvud.
Av Löfs uppgifter framgår att hon blev rädd när Wirén agerade som tingsrätten nu har funnit styrkt. Wirén måste ha insett att Löf uppfattade hans agerande som ett hot. Han måste också ha insett att hotet var ägnat att hos henne framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Dessa omständigheter omfattas därmed av hans uppsåt.
Åtalet är styrkt; Wirén ska dömas för olaga hot.
http://www.scribd.com/doc/229257850/Polis-FREDRIK-Wiren-761013-Olaga-Hot-Marie-Louise-Lof
Den dömde brottslingen, Fredrik Wirén, har bytt efternamn till Frödin:
Förnamn: Carl Åke Fredrik
Tilltalsnamn: Fredrik
Efternamn: Åkesson, Wirén, Frödin
Gatuadress: Bagaregatan 13 lgh 1001
Postnummer: 611 31
Postort: Nyköping
Kommun: Nyköping
Födelsedatum: 1976-10-13
Född som Carl Åke Fredrik Åkesson 13/10 1976 i Sandviken (Gävleborgs län, Gästrikland).
 |
| Fredrik Wirén Frödin |
Den som knyste ut Fredrik:
Förnamn: Lisbeth Marianne
Tilltalsnamn: Lisbeth
Efternamn: Frödin
Gatuadress: Västra Kvarngatan 24
Postnummer: 611 31
Postort: Nyköping
Kommun: Nyköping
Födelsedatum: 1943-01-05
 |
| Lisbeth Frödin |
torsdag 1 april 2010
Världens mest anmälda poliser infiltrerar FN - Ann-Marie Orler korrumperar världen
Världens mest anmälda polis blir FN-chef!
Ann-Marie Orler är polis och ny chef över FN:s poliskår. Sveriges kriminella regering vet hur dom skall korrumpera både EU och FN. Sveriges poliser är världens (per capita) mest anmälda polis. Och, det är inte pga att det råder ”demokrati” i Sverige utan polisen här är en kriminell organisation, punkt!
Varför skickades inte Göran Lindberg till FN?
Förnamn: Karin Ann-Marie
Tilltalsnamn: Ann-Marie
Efternamn: Orler
Gatuadress: Selångergränd 5
Postnummer: 162 53
Postort: Vällingby
Kommun: Stockholm
Församling: Vällingby
Födelsedatum: 1961-06-30
Förnamn: Jorma Ensio
Tilltalsnamn: Jorma
Efternamn: Orler
Gatuadress: Selångergränd 5
Postnummer: 162 53
Postort: Vällingby
Kommun: Stockholm
Församling: Vällingby
Födelsedatum: 1951-03-14
måndag 1 mars 2010
Grovt kriminell polis Richard Andersson (1976-10-07) misshandlade två tjejer och slog sönder rutor
Grovt kriminell polis Richard Andersson (1976-10-07) misshandlade två tjejer och slog sönder rutor
De överfölls på stan - av en full polis
MALMÖ. De två väninnorna Emma Los och Emma Mortensen attackerades och misshandlades av stupfull polisman Richard Andersson när de var på väg hem från krogen. - Han borde inte få jobba som polis, säger tjejerna. Nu åtalas en polisassistenten Richard Andersson född 1976 för överfallet. Han misstänks för misshandel och ofredande.
Polismannen Richard Andersson var på väg hem från en mycket blöt kväll. Polis Andersson gör själv bedömningen att han druckit cirka 45 centiliter starksprit. Han var i sällskap med en kollega. Tjejerna hade varit ute och firat att Emma Los fått barn. På Baltzarsgatan i centrala Malmö satte sig Emma Los på en bänk.
- Plötsligt kom en man rakt mot mig och skrek: "Upp med händerna - jag är polis." - Han formade händerna till en pistol och sa pang. - Jag tror jag skrattade åt honom. Jag fattade ingenting. Men när han sa åt mig att resa mig upp gjorde jag det.
"Han slog mig i ansiktet"
- Då tog han ett polisgrepp om armen och kastade ned mig på bänken. Sen bände han upp mitt ena ben på ryggen. Det gjorde mycket ont, berättar Emma Los. Emma Mortensen stod bredvid och talade i mobilen. Hon gick fram till bänken. - Han visade sin polisbricka och sa att han var polis. Han var full som ett svin, säger Emma Mortensen. - Sen slog han till mig rakt i ansiktet. Då ringde jag polisen.
Poliskollegan kissade
30-åringens kollega som var med på krogrundan berättar i utredningen att han urinerade bakom ett växtarrangemang på Baltzarsgatan och därför inte såg allt som hände. Men han hörde 30-åringen skrika och ringde polisens ledningscentral och förklarade att en kollega "flippat ut". En polisbil kom och hämtade den berusade brottslingen Richard Andersson. Han somnade i polisbilen där han också tappade sin polisbricka. En annan patrull tog upp anmälan av tjejerna. Under utredningen har den 30-årige polismannen Richard Andersson förklarat att han inte minns något av händelsen. Hans egen teori är att någon lagt droger i hans drinkar. Men när prover togs dagen efter hittades inga spår av detta.
Inte första fylleskandalen
Polisassistenten Richard Andersson dömdes 2005 för skadegörelse när han stupfull slog sönder ett par fönsterrutor. 30-åringen som då gick polisutbildningen mindes inget av denna händelse heller. Kvällstidningen en sökte i går polisassistenten Richard Andersson för en kommentar till överfallet på tjejerna i Malmö. - Jag har inte tid nu. Jag jobbar med ett bankrån.
Publicerat 28 aug 2008
Polismannen om överfallet: Jag blev drogad
MALMÖ. Polisassistenten Richard Andersson född 1976 misstänks i fyllan ha misshandlat två tjejer. Han berättar nu om den olycksaliga natten och attacken mot tjejerna. - Jag vet inte vad som hände den där kvällen. Jag blev drogad på krogen, säger polismannen. I förrgår jagade polisassistenten Richard Andersson bankrånare i Arlöv. I går placerades han i "inre tjänst" i avvaktan på rättegången. Enligt Malmös polismästare Ulf Sempert var ett självklart beslut sedan saken gått till åtal. - Det är en förtroendefråga, säger Ulf Sempert som själv fått bötesföreläggande för brott i tjänst.
- Allmänheten ska ha fult förtroende för de poliser som är ute i yttre tjänst.
"Jag flippade ut totalt"
Polisassistenten Richard Andersson berättar nu om natten i januari då han attackera de två tjejerna Emma Los och Emma Mortensen på Baltzarsgatan i centrala Malmö. - Vi kände oss berusade och var på väg hem, säger polisassistenten. - Sen har jag plötsligt flippat ut totalt. - Jag är en stabil människa och det som hände är helt verklighetsfrämmande för mig. - Jag har aldrig visat något aggressivt beteende tidigare. Polismannen har i förhör sagt att han inte minns något. Men Emma Los och Emma Mortensen har berättat.
"Upp med händerna jag är polis"
Polisassistenten Richard Andersson rusade plötsligt fram mot tjejerna. Han formade händerna som en pistol och ropade "pang, pang, upp med händerna jag är polis". Han viftade med sin polislegitimation, kopplade ett grep på Emma Los och bröt ned henne på en bänk så att hon skadade knät. Emma Mortensen som fick ett slag rakt i ansiktet larmade polis. Och snart kom en patrull och tog hand om sin kraftigt berusade kollega.
Tänker på offren
- Min bestämda uppfattning är att jag blivit drogad med GHB på krogen, säger polisassistenten Richard Andersson.
- Jag var helt borta och har ingen aning om vad som har hänt. Han har funderat på att ta kontakt med tjejerna för att be om ursäkt. Men har inte vågat av rädsla för att det skulle kunna uppfattas som om han försökte påverka rättsprocessen.
- Men mina tankar går till tjejerna. Jag har tänkt mycket på dem, säger polisassistenten Richard Andersson.
Publicerat 29 aug 2008
Polisen misshandlade kvinnor - får behålla jobbet
MALMÖ. Den stupfulle polismannen Richard Andersson misshandlade väninnorna Emma Los och Emma Mortensen. Trots att han även dömts för skadegörelse vid en tidigare fylla får han behålla jobbet. - Jag är en lämpligare polis i dag, säger Richard Andersson.
Attacken mot Emma Los och Emma Mortensen skedde helt oprovocerat. De två väninnorna hade varit ute i Malmö och firat att Emma Los precis fått barn. På Baltzarsgatan korsade deras vägar med polisassistenten som kraftigt berusad var på väg hem efter en blöt krogkväll.
Smärtsamt grepp
Enligt väninnorna skrek han att han var polis och beordrade dem att sträcka upp händerna. Han tog sedan ett smärtsamt polisgrepp på Emma Los. När Emma Mortensen gick fram för att hjälpa sin väninna tog han fram sin polisbricka. - Han slog sedan till mig i ansiktet. Under utredningen kom det fram att polisassistenten Richard Andersson redan 2005 dömts för skadegörelse. Under polisutbildningen i Växjö krossade han två fönsterrutor efter en krogkväll.
Räddningsplankan
I tingsrätten dömdes den i dag 32-årige polismannen Richard Andersson för misshandel och ofredande av kvinnorna. Hovrätten mildrade brottsrubriceringen till ringa misshandel. Det blev polismannens räddningsplanka. Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd har nu avskrivit ärendet. - Om han dömts för misshandel i kombination med det han tidigare gjort hade han blivit avskedad, säger Mårten Unbeck, chefsjurist vid Skånepolisen. Emma Los och Emma Mortensen tycker det är upprörande att polisassistenten får behålla jobbet.
"Ingen rättvisa"
- Men jag är inte förvånad. Det är så det är i samhället. Det finns ingen rättvisa, säger Emma Los.
- Det är inte bra att det finns sådana poliser. Man vet ju inte om det kan hända igen, säger Emma Mortensen.
Polisassistenten Richard Andersson säger att han är en annan människa i dag. Han går i terapi för sina alkoholproblem och deltar regelbundet i AA-möten.
- Jag har varit nykter sedan den kvällen, säger polis Richard Andersson.
Publicerat 23 feb 2010
Dom B 725-08, 2008-11-17, meddelad i Malmö
Tilltalad
RICHARD Lennart Andersson, 761007
Branteviksgatan 8 C lgh 1101 Malmö
DOMSLUT
Begångna brott
1. Misshandel
2. Ofredande
Påföljd m.m.
Villkorlig dom
Dagsböter 100 å 80 kr
B 725-08 - Polis Richard Andersson 1976-10-07 Malmö - Kvinnomisshandel.pdf
Polis Richard Andersson 19761007 - Kvinnomisshandlare - Malmö.pdf
http://www.scribd.com/doc/217985251/Polis-Richard-Andersson-19761007-Kvinnomisshandel
http://www.scribd.com/doc/217985203/B-725-08-Polis-Richard-Andersson-1976-1
Förnamn: Richard Lennart
Tilltalsnamn: Richard
Efternamn: Andersson
Gatuadress: Branteviksgatan 8 C lgh 1101
Postnummer: 214 41
Postort: Malmö
Kommun: Malmö
Födelsedatum: 1976-10-07
Född 7/10 1976 i Kulladal (Malmöhus län, Skåne).
--------------
Fadern:
Förnamn: Bengt Sture Lennart
Efternamn: Andersson
Gatuadress: Hyacintgatan 23 lgh 1102
Postnummer: 215 26
Postort: Malmö
Kommun: Malmö
Födelsedatum: 1954-05-31
Född 31/5 1954 i Malmö Sankt Pauli (Malmöhus län, Skåne).
--------------
Modern:
Förnamn: Gun Christel
Efternamn: Håkansson
Gatuadress: Hyacintgatan 23 lgh 1102
Postnummer: 215 26
Postort: Malmö
Kommun: Malmö
Födelsedatum: 1957-11-28
1957-11-28
Född 28/11 1957 i Möllevången (Malmöhus län, Skåne).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)